Förberedelser

Ja ni, innan jag till slut tog beslutet att åka till Edinburgh så hade jag lite av en känsla som kan beskrivas som att ha en avgrund framför sina fötter och man där på avgrundens rand frågar sig huruvuda man vågar ta klivet och hoppa (därav bildvalet)? Men när jag väl beslöt mig för att hoppa så lugnade känslorna ner sig. Man kan ju fråga sig varför jag beslöt mig för att åka och det är knappast av ekonomiska skäl utan mer av ett personlighetsutvecklande sådant. Tänkte att jag under detta halvår ska lära mig ännu mer engelska (både vardagsprat och uttal), vara lite mer spontan, bättra på självkänslan och självförtroendet lite. Så det är min plan, det är vad jag tänkt mig. Ja, släng in lite whiskykunskap och kiltkunskap också så har vi ett kulturellt perspektiv på detta helomfattande koncept. Fast det såklart, det gör ju inget att man är i en historisk stad med en oslagbar natur omkring sig heller, knappast ett minus om man säger så.

Kände mig väldigt osäker inför det slutgiltiga beslutet, ska jag åka eller inte? Tror ni inte på mig så fråga Martin, han blev (och blir väl alltid utsatt9 för den, man skulle kunna säga att han stödjer mitt utvecklingskoncept. Men när jag i ett djärvt ögonblick surfade på Ryanairs hemsida och insåg att biljettpriserna för den tänkta avresehelgen hade ökat så tog snålhetsgenen över och vips så satt jag med en utskriven flygbiljett i handen. Konstigt och overkligt men sant. Och straxt efter det började personerna vars internet annonser om hyrbara rum att höra av sig och vips så hade jag ett rum också.

Jag kanske kommer att få ångra det jag skriver nu men just nu verkar personen jag ska vara inneboende hos ganska sjysst. Säg emot mig om ni inte tycker mig i kombination med denna person kommer att fungera bra: Kirsten, 25 år, utbildad primary school lärare (förskola upp till sexan, vet inte än vilka åldrar hon är lärare för), hon delar min åsikt gällande känslan som man får av att ha en person väntandes på flygplatsen med ens namn tryckt på en skylt (båda är rörande överens om att det ger en viss vardagslyx á la VIP (Very Important Person för de som inte vet) och nu förväntar jag mig ju att hon står där och väntar på mig. Med en skylt i högstsa hugg, rapport om huruvida detta inträffade när vi möttes kommer efter helgen. Vi uppskattar båda också enstaka söta cocktails och gillar att resa (hon var själv i Indien över jul med sina kompisar). Nå, var säger ni? Lite av en vinnande kombination om ni frågar mig. Just nu, i alla fall.

Jobbet då? Ja ni, jag har chansen att jobba heltid i en teaters restaurang/bar som heter Traverse Theatre. Något i stil med kulturhuset i Stockholm, men inte lika stort och inglasat. Och inte lika högt upp. Min restaurang är mindre, mer betongväggasstuk och ligger i källaren men annars är det ju samma princip som gäller. Jag har fått första schemat och på det så jobbar jag 30h första veckan med start onsdagen 4 Feb. Så det är då det avgörs om chefen är nöjd med mig och om jag trivs annars får jag se mig om efter ett annat jobb, vilket kan vara lite enklare för restauranger och pubar söker mer personal då i krokarna i och med rugbysäsongens premiär. Men går det bra på Traverse Theatre så har jag den stora äran att jobba 38/40h per vecka för minimilönen £5.73/h, vilket innebär en timlön på ca 68 kr. Hur ung är man om man i Sverige har en sådan lön? Har någon överhuvudtaget en sådan lön? Nej Elin, håll kvar vid personlig-utveckling-tänket! Det kommer att bli jättebra... Så ja...

Har man tänkt att jobba och bo i Storbritannien så kommer en del administrativa detaljer med det initiativet. Typ bankkonto och National Insurance Number, utan detta numret så betalar man tydligen mer i skatt och det vill jag inte göra med mina 5.73/h (måste vara lite ekonomisk också) så jag får lov att gå igenom en telefonintervju och en personlig intervju någon gång under första tiden. Bankkontot är jag inte så orolig över men det andra joxet får man ta efter hand när man kommer fram. Och jag känner att jag har lite svårt för det faktum att jag inte kan fixa det här och nu men efter denna vistelse så kommer jag förhoppningsvis att inte vara en så planerande människa. (Ni förstår väl att om den här vistelsen skiter sig så kommer jag att bli den mest planerande och ospontana människa ni känner va. Vill bara varna er utifall att.)

Men nu får jag sluta skriva, känner jag, innan jag arbetar upp ännu mer oro, fast jag är mycket lugnare nu än vad jag var för en vecka sen. Jag lovar. Jag är lugn. Jag lovar. Nu hoppar jag. På Återseende.