Fina områden, brittiska fenomen och avsaknad av kärlek

Ja ni, sedan förra inlägget så har jag hunnit med att INTE vakna på Alla Hjärtans Dag för att äta frukost med Martin via Skype. Jag har hunnit med att missa vårt möte igår online, Förlåt Martin! Men jag fick faktiskt inte nåt Alla Hjärtans Dag kort... Och ikväll var jag i tid men då stängde visst Martins internet café... Så detta är avsaknad-av-kärlek-delen... Så den delen suger ju lite men får vi bara in en rutin så blir det bra!

Men bortsett från det faktum att jag är en glömsk flickvän så har jag haft bra dagar på sistone. Särskilt den dagen jag var bitter för att det med största sannolikhet skulle regna på min lediga dag. Jag tror att nån däruppe föbarmade sig över mig och styrde upp vädret. Det var uppehåll hela dagen så att jag kunde gå utmed ån The Water of Leith hela vägen genom Dean Village, som jag nu officiellt har förälskat mig i (massa skog utmed ån i dem krokarna) till Stockbridge. Dessa två områden är ganska fina och därmed har potenitella favoritfik. Och mycket riktigt det hade dem. Speciellt Stockbridge där jag hittade Patisserie Florentine litet men väldigt mysigt, och där det serveras varm choklad graderad 4,5-5/5 på Elinskalan.
Hectors är också mysigt men vars varma choklad placerar sig enbart något högre än den första koppen på Talbooth Tavern. Men mysfaktorn för en potentiell pint eller någon slags pubmat är mycket hög.

Dessutom så ligger den i närheten av replokalen för orkester nr 2 som jag testat. Jag hade ingen aning om vad det var för någon orkester men det visade sig snart vara orkestern för mig. Den hette tydligen "The Central Band of the Royal British Legion of Scotland och består av ca 60 medlemmar i olika åldrar och med olika förmågor. Det lät ganska bra och förklaringen till det är att det finns föredetta proffs och militärmusiker i den, me like. Dem bjöd genast in mig till en rephelg med stor betoning på samkväm... och karaoke... Men det faktum att de var så öppna och jyssta (fick till och med skjuts hem fast ingen bodde i närheten av mig!) gjorde att jag kände mig som hemma på en gång. Så dit lär jag återkomma! Jag ska lägga upp några bilder från dessa dagarna vid ett senare tillfälle, orkar inte just nu.

Men min chef är lite labil när det gäller önskemål om ledighet så jag vet inte om jag kan få ledigt den rephelgen eller när mitt första besök, i form av Björn (ska bli kul förresten Björn, då får vi se hur mycket jag har lyckats lära mig om Edinburgh.), kommer. Det suger att chefen är sådan men i värsta fall letar jag upp en annan bar/restaurang där man kan påverka arbetstiderna lite mer.

Så nu har jag pratat om två av de tre delarna av inläggtiteln. Härnäst, de brittiska fenomenen: Jag har iaktagit ett par fenomen. Det första är britternas preferens för uniformer. Det är ganska kul att gå till jobbet för överallt så ser man dessa uniformer. Först ser man alla skolbarn iklädda sina skoluniformer och närmare stadskärnan/kontorsbyggnaderna så ser man alla vuxna i deras uniformer á la svarta kostymer och högklackat. Så man är omgiven av människor i olika åldrar, klädda ungefär likadant. Mycket fascinerande.

Fenomen nr 2: matvanorna. Det är mycket friterat och pajer och så vidare här, det visste jag redan innan men det är en aspekt av de brittiska matvanorna som jag inte riktigt tycker om. Chips. Barn som äter chips. Går man förbi en skola med yngre barn på väg hem från skolan i sällskap med någon av sina föräldrar så lär man se flera barn ätandes chips. Det verkar vara mellanmålet nr 1 för yngre... Jag respekterar och konstaterar detta men jag kan inte låta bli att värdera det som något negativt... 5 Vuxenpoäng till Elin. Jag hade ett till fenomen men jag har glömt bort det nu....

Aja, vad har jag mer gjort? Jag har ju jobbat lite till, börjar för övrigt få lite koll på stammisarna. Mina favoriter är en äldre man som tydligen skrev Big Bang teorin, han kommer in flera gånger i veckan och äter lunch. Sedan har vi 86-åringen som ser ut som han är i mina föräldrars ålder! Han är en riktig gentleman, pratglad, ger komplimanger (därför gillar jag honom...) och rekommenderar saker, som till exepel boken jag lånade idag: Ian McEwans bok On Chesil Beach. Men vad är hans hemlighet till att se så ung ut? Svaret är yoga... varje morgon.. Och sedan har vi mina senaste favoriter: ett äldre par som är bara för söta. Första gången jag träffade dem så träffade jag maken först. Han beställde mat vid baren varpå han säger: Oh, and that's, my wife hurrying down the stairs. Det roliga ligger i att hon har stora problem att gå och är därför väldigt långsam... Typisk torr humor, helt enkelt underbart!

Apråpå något helt annat. Jag har fixat det sista administrativa juxet nu. Var på intervjun för att få ett försäkringskassonummer. Jag var givetvis lite sent ute, trots att jag som vanligt hade haft god tid på mig på morgonen (inget har ändrat sig på den fronten än, Martin), så jag var tvungen att springa sista biten till kontoret jag skulle till. Jag sprang hela Prince's Street. Och som vanligt så hade jag för mycket på mig... ni kan tänka er hur jag måste sett ut, håret tilltufsat, illröd om kinderna, en något stressad och panikartad blick och mitt signum: transpiration. Mycket transpiration. Man skulle kunna säga att jag satt och viftade med ett papper under hela intevjun i ett artigt försök att minska min kroppsodör. Man skulle också kunna säga att jag inte hade något smink kvar efter min sprint...

Så nu vet ni det. Det var väl viktig information? Transpiration och allt. Men nu ska jag vara lite social och umgås med Kirsten som kommit hem efter en långhelg uppe hos sin morfar i nordvästra hörnet av Skottland.

Ta hand om er så höres vi snart igen!

P.S. Kirsten och jag åt sushi förut, så Jonas gjorde ett bra jobb när han introducerade mig för sushi för ett par år sedan, jag äter det igen! Och lär äta det igen snart, mums!